övergripande beskrivning

Läs först!
Detta är inte en granskad eller etablerad riktlinje, utan texten speglar mina egna erfarenheter från arbete inom somatisk akutsjukvård, kompletterat med externa källor. Innehållet ska inte användas som enda underlag för kliniska beslut utan som stöd för resonemang och vidare inläsning.
INLEDNING

Det initiala omhändertagandet är den första kontakten mellan en kritiskt sjuk patient och vårdgivare. Fokus ligger på att upptäcka och åtgärda tillstånd där tidig behandling minskar morbiditet och mortalitet – det initiala omhändertagandet har alltså både en diagnostisk funktion och en behandlingsfunktion.

Omhändertagandet av kritiskt sjuka patienter skiljer sig rent strukturellt från hur en stabil patient utreds och behandlas. Orsaken till skillnaden är att de här patienterna har potentiellt tidskritiska, livshotande problem som måste åtgärdas omedelbart. Tiden till behandling är alltså en begränsande faktor, och för att förhålla sig till det har ett generiskt, strukturerat arbetssätt utformats. I det här avsnittet beskrivs hur det initiala omhändertagandet skiljer sig från hur patienter utreds och behandlas enligt det traditionella arbetssättet.

LARMKRITERIER

Det finns olika utarbetade system för att identifiera och prioritera kritiskt sjuka patienter, varav RETTS (Rapid Emergency Triage and Treatment System) är ett av de mer välanvända. Patienter som har sviktande vitalparametrar, eller som uppvisar specifika alarmerande symptom eller undersökningsfynd (ESS = Emergency Symptoms and Signs) prioriteras som ”röda” och ska omhändertas omedelbart vid ankomst till akutmottagningen.

FÖRBEREDELSER

När ambulanspersonal larmar in att de är på väg till akutmottagningen med en dålig patient finns det ofta några minuter till förberedelser. Se till att hela larmteamet har tagit del av ambulansrapporten så att de känner till situationen, relevant patientbakgrund och aktuellt status. Läs igenom patientjournalen för att ta reda på potentiella riskfaktorer så som behandling med antikoagulantia eller andra potenta läkemedel, tidigare mikrobiologiska odlingssvar, nyligen gjorda ingrepp och så vidare. Utifrån ambulansens situationsrapport och inhämtad information kan ofta en arbetsdiagnos formuleras. För att undvika premature closure bör teamet även överväga differentialdiagnoser, vara mottagliga för all tillgänglig information och vara flexibel i sitt omhändertagande.

Det finns inte alltid tid till förberedelser. Ibland är ambulansen redan nära sjukhuset när larmet kommer. Ibland sker försämringar intrahospitalt – befintliga patienter försämras på akutmottagningen, eller på avdelningar. Då finns det ingen tid till förberedelser utan teamet skapas allt eftersom personal ansluter. För att optimera omhändertagandet behöver teamet utse en team leader. Många sjukhus har en dedikerad läkare som axlar rollen som team leader vid till exempel intrahospitala hjärtstopp. Läkaren ankommer ofta efter att en viss tid har passerat, och det är då viktigt att inhämta information om

patientdata (ålder, kön)
situation (vad som har hänt, och när det hände)
bakgrund (kortfattad medicinsk bakgrund eller annan information av intresse)
aktuellt tillstånd (eventuella symptom eller händelser som föregick tillståndet, undersökningsfynd, vilka behandlingar som givits och effekt av dessa)
rekommendation (förslag på vidare handläggning)

Det är svårt att hoppa in i den situationen och anta ledarskapet, men ett generiskt strukturerat arbetssätt underlättar omhändertagandet.

ABCDE-MODELLEN

Målet med det initiala omhändertagandet är i första hand att stabilisera – det vill säga, att omedelbart åtgärda skadliga eller livshotande problem. För att identifiera problemen, och följaktligen vad patienten behöver, rekommenderas ett generiskt omhändertagande som kan tillämpas på alla typer av patienter och problem. ABCDE-modellen är en välbeprövad metod som används världen över, och syftar till att omedelbart åtgärda identifierade problem samtidigt som symptom och undersökningsfynd betraktas som diagnostiska ledtrådar till orsaken bakom patientens olika problem. Så snart tillräckligt mycket information inhämtats påbörjas parallellt behandling mot bakomliggande orsak.

ABCDE är en akronym för airway, breathing, circulation, disability och exposure. Målet med modellen är att identifiera och stabilisera de mest livshotande problemen först, och först efter det kan undersökning av nästa vitalfunktion påbörjas. Konkret innebär detta att luftvägshantering (A) är prioriterat över undersökning och behandling av andningsförmågan (B). På samma sätt är en fri luftväg och en adekvat andningsförmåga (A och B) en förutsättning för framgångsrik cirkulationsresuscitering (C). Modellen kompletteras inte sällan med ett inledande Ö (översikt) för att betona vikten att snabbt bedöma situationen och inte missa katastrofala tillstånd som behöver prioriteras omedelbart.  Nedan beskrivs respektive del av ABCDE-modellen lite närmre.

  • ÖVERSIKT
  • AIRWAY (& C-SPINE)
  • BREATHING
  • CIRCULATION
  • DISABILITY
  • EXPOSURE
Värdera säkerhetsläget och vid behov vidta säkerhetsåtgärder
använd skyddsutrustning som handskar, förkläde, munskydd
kalla på och invänta hjälp om indicerat
flytta patienten om indicierat
vid prehospitala situationer ska hänsyn tas för farlig utrustning, djur och människor. Särskild utrustning är indicerat vid risksituationer, t.ex. hjälm vid trafikolyckor.
Katastrofala tillstånd ska åtgärdas innan undersökning enligt ABCDE påbörjas.
ingen eller onormal, agonal andning vid samtidig medvetslöshet ska betraktas som ett cirkulationsstillestånd, vilket ska hanteras enligt särskild hjärt- och lungräddningsalgoritm A-HLR.
stora, synliga blödningar ska åtgärdas omedelbart.
Syftar till att säkerställa att det finns en fri luftväg ner till lungorna. Undersökande läkare ska även utifrån sökorsak och skademekanism bedöma, utan närmare undersökning, huruvida det kan föreligga en risk för halsryggskada och då vidta åtgärd. Undersökning av halsryggen görs under E och utifrån undersökningsfynd kan då beslut om eventuell immobilisering behållas eller avvecklas.
BEDÖMNINGAR:
Inspektion av huvud, hals och nacke.
Bedömning av övre andningsljud – stridor, gurglande, snarkande andning
Inspektion av munhåla
Bedömning av befintlig tub eller larynxmask med hjälp av endtidal CO2 samt lung- och ventrikelauskultation
(Neurologi kontrolleras under D, men redan under A görs ofta i praktiken en medvetandekontroll eftersom medvetandesänkta patienter inte kan försvara sin luftväg adekvat och kan vara i behov av luftvägsåtgärder)
ÅTGÄRDER ATT ÖVERVÄGA:
Manuell stabilisering av halsrygg vid misstänkt halsryggskada
Luftvägsåtgärder vid luftvägshinder
Adrenalin im vid anafylaxi
Sidoläge och sug vid kräkningar
Sug vid synligt blod eller slem
Syftar till att säkerställa att det sker ett adekvat gasutbyte i lungorna – det vill säga att blodet oxygeneras och koldioxid ventileras ut.
BEDÖMNINGAR:
Syresaturation
Andningsfrekvens
Lungauskultation
Undersökning av bröstkorg – andningsdjup, andningsarbete (accessoriska andningsmuskler, indragningar), asymmetri, perkussion vid asymmetriska andningsljud
ÅTGÄRDER ATT ÖVERVÄGA:
Syrgasbehandling (>10 L via OxyMask eller mask med reservoar) vid desaturation, takypné eller medvetandepåverkan
Syrgas och ventilationsstöd vid ventilationssvikt
Luftvägsvidgande inhalation vid obstruktivitet
Pleuradrän vid misstänkt pneumothorax.
Syftar till att säkerställa att det föreligger en adekvat cirkulation och perfusion av vitala organ.
BEDÖMNINGAR:
Perfusion (blodtryck, perifera pulsationer och, framför allt vid undersökning av barn, kapillär återfyllnad)
Hjärtfrekvens
Hjärtrytm via monitor-EKG – bedömning av frekvens, regelbunden/oregelbunden rytm samt QRS-bredd. En mer detaljerad analys av 12-avlednings EKG görs separat.
ÅTGÄRDER ATT ÖVERVÄGA:
Infarter – alla larmpatienter ska om möjligt utrustas med två intravenösa infarter, alternativt intraosseös infart vid problematisk nålsättning.
Vätskeinfusion vid hypotoni. Vid grav hypotoni av oklar genes är bolusdos Ringer-Acetat 500 ml motiverat.
Blodtransfusion vid blödning
Atropin, isoprenalin och extern pacing är alternativ vid bradykardi.
Antiarytmika och el-konvertering är alternativ vid takykardi.
Bäckengördel vid misstänkt bäckenfraktur
Grovreponering vid extremitetsfrakturer
Syftar till att utreda medvetandegrad och neurologiska bortfall, och därmed identifiera behov av t.ex. radiologi.
BEDÖMNINGAR:
Ögon – ögonöppning, blickkontakt/blickriktning, pupillstorlek, sidoskillnad, ljusreaktion
Medvetandegrad enligt AVPU (Alert; responsive to Verbal or Pain; Unresponsive)
Grov kraft och känsel i extremiteter
B-Glukos
Utifrån ovan undersökningar kan medvetandegrad enligt RLS-85 eller GCS sedan uträknas i efterhand.
ÅTGÄRDER ATT ÖVERVÄGA:
Bensodiazepin (stesolid iv eller midazolam im) vid krampanfall
Glukos iv eller glucagon im vid hypoglykemi
Överväg intubation vid RLS > 4
Syftar till att undersöka hela kroppens yttre för att dels åtgärda yttre, akuta skador, och dels för att inhämta ytterligare information som kan bidra i diagnostiken.
BEDÖMNINGAR:
Undersökning av kroppens framsida.
Hudkostym undersöks grovt.
Ytterligare undersökning beroende på sammanhang, t.ex. undersökning av extremiteter och distalstatus vid trauma, bukpalpation vid buksmärta, kontroll av fostrets hjärtfrekvens hos höggravida.
Undersökning av kroppens baksida
Hudkostym undersöks grovt.
Ytterligare undersökning beroende på sammanhang. Per rectum kan vara värdefullt vid bäckentrauma, ryggmärgsskada eller misstänkt gastrointestinal blödning.
Temperatur
ÅTGÄRDER ATT ÖVERVÄGA:
Rörelsebegränsning vid misstänkt columnafraktur. Trauma transfer inför radiologi.
KAD sätts på vida indikationer vid omhändertagande av svårt sjuka patienter
Värmelampor, värmefiltar, Bair Hugger, varm vätskeinfusion vid hypotermi
Paracetamol, svalkande fläkt på spritfuktad hud vid hypertermi

Ytterligare information inhämtas med hjälp av patientnära undersökningar, nämligen blodgastolkning, 12-avlednings EKG och vid behov riktad ultraljudsundersökning. Dessa undersökningar integreras i det initiala omhändertagandet och utförs där man finner lämpligt. Strukturerad EKG- och blodgastolkning beskrivs inom SWESEMs utbildningsmaterial, här.

Vid omhändertagandet av kritiskt sjuka patienter är anamnesen – som alltid – många gånger avgörande för att ställa diagnos. Undersökning enligt ABCDE och därmed identifiering av potentiellt livshotande tillstånd ska emellertid inte fördröjas av samtal. Med det sagt kan patienten i många fall frågas ut simultant med undersökningen. Använd riktade frågor där svaren kan användas för att öka eller minska sannolikheten för farliga, relevanta diagnoser utifrån patientens symptom eller identifierade problem.

När tillräckligt mycket information inhämtats för att identifiera bakomliggande syndrom vidtas riktade behandlingar eller åtgärder, vilket i SWESEMs utbildningsmaterial (och därför även här) benämns som syndromhandläggning. Det kan röra sig om till exempel antibiotika vid sepsis, eller nåldekompression följt av pleuradrän vid övertryckspneumothorax. Om bakomliggande tillstånd inte kan diagnosticeras under det initiala omhändertagandet riktas behandlingen mot att stabilisera tillståndet i väntan på ytterligare diagnostik, t.ex. radiologi.

Slutligen ska en planering formuleras för den fortsatta vården. Planen bör innefatta
       – vad patienten behöver fortsättningsvis,
       – var det kan tillgodoses och
       – vem som tar över patientansvaret

SEKVENTIELLT VS SIMULTANT

De flesta larmpatienter som tas emot på akutrummet kan hanteras av ett mindre larmteam bestående av en läkare, en sjuksköterska och en undersköterska. I dessa fall genomförs ABCDE-bedömningen sekventiellt enligt tidigare beskrivning. Vid en del tidskritiska tillstånd – huvudsakligen hjärtstopp eller traumalarm – genomförs emellertid omhändertagandet av flera läkare samtidigt. Vid till exempel traumalarm ansvarar varje läkare för ett specifikt område:

En läkare hanterar luftvägar och eventuellt andningsunderstöd.
En läkare undersöker bröstkorg, andning och cirkulation.
En läkare undersöker extremiteter och rygg.

På detta sätt utförs ABCDE-bedömningen simultant i stället för sekventiellt. Undersökningsfynd rapporteras till en team leader som själv inte undersöker patienten, utan behåller ett helikopterperspektiv över situationen. Team leadern ansvarar för att leda och koordinera arbetet, fatta beslut om åtgärder och planera den fortsatta vården.

Fördelen med det simultana omhändertagandet är att flera problem kan identifieras och åtgärdas parallellt, vilket kan minska tid till behandling och tid på akutrummet. Nackdelen är att det är resurskrävande och ställer höga krav på team leadern, som måste kunna samordna teamets insatser samtidigt som beslut fattas och planeringen fortgår.

Bilden illustrerar hur ett exempel på hur ett larmteam kan ställas upp vid ett traumalarm.
LÄR KÄNNA DITT AKUTRUM

På akutrummet eftersträvas ett tidseffektivt, tydligt och handlingskraftigt omhändertagande. För att uppnå detta – och för att teamet ska känna sig tryggt i att hantera potentiellt tidskritiska situationer – behöver larmteamet i förväg känna till och behärska den utrustning som finns tillgänglig där.

Varje medlem i larmteamet har visserligen sina delegerade uppgifter, men läkaren är dock trots allt medicinskt ansvarig och måste därför ha god kännedom om hur utrustningen fungerar och används i praktiken. Larmpersonal bör introduceras till, och erbjudas utbildningar i, den utrustning som används på akutrummet. Samtidigt är det också ett eget ansvar att identifiera kunskapsluckor och aktivt söka den utbildning eller handledning som krävs för att kunna agera effektivt och säkert i akuta situationer.

Utöver god lokalkännedom om akutrummet och dess utrustning är det också viktigt att veta vilka behandlingar och resurser som finns tillgängliga i övriga delar av sjukhuset – och därmed också vad som inte finns på sjukhuset och var det i stället finns tillgängligt någonstans. På så sätt kan tiden till definitiv vård förkortas och omhändertagandet på akutrummet effektiviseras.

AVANCERADE PROCEDURER

Det händer att avancerade, högriskprocedurer måste genomföras på akutrummet. De flesta som arbetar inom sjukvård är sannolikt eniga om att inga ingrepp ska utföras utan rätt kompetens. Samtidigt kan akutläkare hamna i situationer där den mest kvalificerade kompetensen inte hinner ansluta i tid. Jag är en anhängare av åsikten att om patientens överlevnad är helt beroende av en specifik åtgärd som måste utföras omedelbart, får ”tillräcklig kompetens” vara tillräckligt bra.

Beroende på var man arbetar, innebär det alltså att akutläkare många gånger blir den som kan komma att behöva genomföra en potentiellt avancerad procedur på akutrummet. Historiskt sett har det dock inte varit helt okontroversiellt. Eftersom procedurer såsom kirurgisk luftväg, perikardiocentes eller thorakotomi traditionellt utförts av läkare inom andra specialiteter har kritik riktats mot akutläkare som tagit sig an dessa ingrepp. Man kan emellertid argumentera för att det är just hantering av akuta, instabila patienter som akutläkare ska utmärka sig inom.

Med det sagt är det också viktigt att vara ödmjuk och känna till sina begränsningar, och arbeta aktivt för att minimera kunskapsluckor. Många av de här procedurerna utförs sällan och är ofta tekniskt svåra att genomföra. Det krävs både teknisk skicklighet och en stor sinnesnärvaro för att hantera stresspåslaget och övervinna den eventuella mentala barriär som kan uppstå inför att genomföra proceduren.

Personligen har jag sparsam erfarenhet av den här typen av situationer. Via länken nedan kan du därför istället lyssna på en akutläkarkollegas berättelse från akutläkarkonferensen SWEETS 2024 om att ha utfört en thorakotomi, och om efterspelet som följde. Genom att sprida den här typen av berättelser och upplevelser ges vi som kollegor möjlighet att förbereda oss och reflektera över hur vi själva skulle hantera liknande situationer. Förhoppningsvis kan vi uppvisa samma sinnesnärvaro och handlingskraftighet då.

REFERENSER

Svensk Förening för Akutsjukvård (2022). Kompetensdokument Initialt omhändertagande. https://slf.se/swesem/utbildning/utbildningsmaterial/ [2023-05-02]